Tjeckiska

Översättning till tjeckiska

Tjeckiska är ett västslaviskt språk som talas i hela Tjeckien, dvs i Böhmen, liksom i Mähren och tjeckiska delen av Schlesien. Det är mycket nära besläktat med slovakiska. Språket innehåller många lånord från tyskan. Tjeckiska har flera distinkta dialekter, framför allt i Mähren och Schlesien, men dessa särskiljs normalt ej i skrift.

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till och från tjeckiska!

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

Vi översätter till tjeckiska

Anna Jelínková

Vladislav Máta

Arnošt Janda

Hugo Bartoš

Apolena Beranová

Ljuba Dvořáková

Västslaviskt språk, mycket nära besläktat med slovakiska. De två språken är inbördes förståeliga, ungefär som svenska och norska. Tjeckiska talas som modersmål av 10 miljoner (2007), varav 9,7 miljoner i Tjeckien, 72 000 i USA, 47 000 i Slovakien, 33 000 i Österrike, 26 000 i Tyskland, 26 000 i Canada, 13 000 i Storbritannien, 8 500 i Israel, 7 500 i Australien, 7 200 i Kroatien, 5 700 i Sverige, 5 600 i Schweiz, 5 500 i Frankrike och 5 100 i Ukraina.

Grammatiskt liknar tjeckiskan polskan med sin rika morfologi och ett verbsystem som mer bygger på aspekt än tempus. Särskilt utmärkande för tjeckiska är en mängd enklitiska ord (kopula, pronomina, konjunktioner och adverb) som fogas i en följd till det första betonade ordet i satsen. Ordförrådet är i allmän tjeckiska påverkat av tyska. I standardspråket förekommer även 1800-talets puristiska innovationer (t.ex. hmotař ’materialist’ från hmota ’materia’ eller hnidopich ’petimäter’, ’en som sticker lusägg’).

Dialekterna i Böhmen är relativt lika varandra, medan de i Mähren och tjeckiska Schlesien uppvisar större skillnader. Vissa av de mähriska dialekterna står slovakiskan mycket nära, och de schlesiska har många drag gemensamma med polskan. Oavsett var språket talas har det emellertid två varianter, en officiell (spisovná čeština ’skriven tjeckiska’) och en vardaglig (obecná čeština ’allmän tjeckiska’), som skiljer sig åt betydligt i såväl uttal och grammatik som ordförråd. Detta är en följd av tjeckiskans märkliga historia. Tjeckiska är det äldsta slaviska litteraturspråket; redan på 1300-talet fanns alla dåtida litterära genrer representerade. Efter 1620 förlorade tjeckiska sin status som officiellt språk, städerna förtyskades alltmer och tjeckiska blev ett skriftlöst allmogespråk. Under den nationella pånyttfödelsen under första hälften av 1800-talet introducerades tjeckiskan på nytt som skriftspråk, men i princip i den form den hade före trettioåriga kriget.

Tjeckiska skrivs med det latinska alfabetet kompletterat med diakritiska tecken enligt ett system som uppfanns av reformatorn Jan Hus. Ortografin är relativt okomplicerad. En enda digraf förekommer, ch, som står för ach-ljud, [x], som i tyska. Tryckaccenten ligger fast på första stavelsen. Om ett ord föregås av en preposition eller negationen ne övertar dessa accenten: na náměstí [naʹna:mnjɛsti:] ’på torget’, nevím [nɛʹvi:m] ’jag vet inte’ (vím ’jag vet’). En lång vokal, som oberoende av taltempo alltid är dubbelt så lång som motsvarande korta, inträffar utan några som helst restriktioner var som helst i ordet. Den betecknas i skrift med en akut accent över vokaltecknet; [u:] skrivs dock vanligen ů. Hake (tjeckiska háček) används sålunda: š [ʃ], ž [ʒ], č [tç], ň [nj]. Bokstaven ě [jɛ] anger att en föregående dental ska uttalas palatalt (mjukt). Efter i och í ([i] respektive [i:]), men inte y och ý (likaså [i] respektive [i:]), blir också dentaler mjuka. I övrigt utmärks palatalitet med en apostrof: t’at ’huggen’, d’ábel ’djävul’. Det för tjeckiska unika ř är en tremulerad frikativa, dvs. ett tonande sje-ljud, [ʒ], samtidigt med ett rullande r. Likvidorna [r] och [l] är stavelsebildande mellan konsonanter: krk ’hals’, vlk ’varg’. Tonande konsonant blir i slutet av ett ord tonlös: děd [djɛt] ’farfar’, ’morfar’, děda [djɛʹda] (genitiv singularis av samma ord).

Låt oss utforska möjligheterna!

Kontakta oss och få reda på mer

error: Innehållet är skyddat!