Polska

Översättning till polska

Polska är ett västslaviskt språk som talas av cirka 40 miljoner människor. Det är officiellt språk i Polen och talas förutom i Polen även av betydande minoriteter i Vitryssland, Litauen och Ukraina samt i flera andra länder såsom Tyskland och USA. Det polska alfabetet är ett modifierat latinskt alfabet med de extra skrivtecknen Ą ą Ć ć Ę ę Ł ł Ń ń Ó ó Ś ś Ź ź Ż ż.

Att välja en pålitlig och professionell översättningsbyrå för översättning av era dokument är otroligt viktigt. Vi på CE förstår viktigheten i att kommunicera ert budskap på ett klart och tydligt sätt. Med hjälp av ett dedikerat team av kvalificerade översättare kan vi konvertera ert material till och från över 70 språk. Och vi gör det gärna till personer som behöver översättning till och från polska!

Tveka inte att kontakta oss. Vi ser fram emot att höra från dig!

Översättningsproceduren

Vi översätter till polska

Dionizy Dziak

Róża Kulczycka

Laura Wierzbicki

Janusz Sieracki

Liliana Jurkowska

Krzesisław Busko

Nationalspråk i Polen och modersmål för flertalet polska medborgare, totalt drygt 40 miljoner (2007). Dessutom talas det som modersmål av 677 000 i USA, 396 000 i Tyskland, 223 000 i Canada, 205 000 i Litauen, 174 000 i Frankrike, 65 000 i Vitryssland, 61 000 i Australien, 58 000 i Sverige, 58 000 i Israel, 53 000 i Ryska federationen, 50 000 i Storbritannien, 50 000 i Tjeckien, 41 000 i Brasilien, 35 000 i Österrike, 30 000 i Argentina, 30 000 i Italien och 18 000 i Ukraina.

Polska har ett rikt utvecklat formsystem, som i stora delar kan härledas till urindoeuropeiska förhållanden. Nominalböjningen uppvisar sju kasus, tre genus och två numerus. Inom verbsystemet skiljer man morfologiskt på två tempus: presens och preteritum. Verben indelas dessutom efter sin aspekt i perfektiva och imperfektiva, varvid ett svenskt verb ofta motsvaras av ett verbpar i polskan. Futurum uttrycks för imperfektiva verb med en hjälpverbskonstruktion, medan presensformen av perfektiva verb ofta har framtidsreferens. I skriftspråket förekommer ofta satsförkortningar med hjälp av verbalsubstantiv, particip och ”gerundier”, de senare använda i adverbiell funktion. Sammanfall av ändelser förekommer visserligen ofta, men å andra sidan kompliceras böjningen av vokal- och konsonantövergångar.

V-ljudet skrivs i polskan med w, och z betecknar (utom framför i) tonande s-ljud, [z]; z används dessutom i kombination med andra konsonanter för att beteckna alveolara ljud: sje-ljudet, [ʃ], skrivs sz, och den tonande motsvarigheten, [ʒ], återges med rz eller ż. Bokstaven c betecknar affrikatan [ts] och cz dess alveolara motsvarighet, [tʃ]. Polska har vidare en uppsättning palatala konsonanter som framför annan konsonant och som slutljud markeras med accent: ń betecknar sålunda den palatala nasalen [nj], ś uttalas som svenskt k i kil ([ç]), ź är motsvarande tonande ljud, och ć respektive dź motsvarande affrikator. Före vokal utom i återges dessa ljud i stället genom kombinationer med i: ni, si, zi, ci respektive dzi och före i markeras det palatala uttalssättet inte alls; jämför koń ’häst’, men genitiv singularis konia och genitiv pluralis koni (uttalas [kɔnj], [kɔnja] respektive [kɔnji]). ch och h uttalas ungefär som tyskans ach-ljud, [x], och ł (”stunget l”) som [w]. Övriga konsonanter uttalas i stort sett som motsvarande svenska. En tonande konsonant i slutet av ett ord blir dock liksom t.ex. i tyskan tonlös.

I dagens Polen talar de flesta polacker riksspråk. Vissa regionala skillnader, främst med hänsyn till uttalet, förekommer (Warszawauttalet respektive Krakówuttalet). De traditionella dialekterna indelas i fyra grupper, den storpolska i nordväst, den mazoviska i nordöst, den silesiska i sydväst och den lillpolska i sydöst. Kasjubiska räknas i Polen fortfarande ofta som en femte dialektgrupp.

Polska bildar tillsammans med kasjubiska och den utdöda polabiskan den lechitiska gruppen av de västslaviska språken. Till de västslaviska språken räknas också sorbiska, tjeckiska, slovakiska och rusinska.

Som utgångspunkt för den litterära polskan brukar man ange en bulla från påven Innocentius II daterad 1136 som visserligen är skriven på latin men som innehåller en större mängd polska egennamn. Den första rent polska texten härstammar troligen från 1300-talet. Under den fornpolska perioden fram till 1500-talet skedde ett antal viktiga förändringar i polskans fonetiska struktur: skillnaden mellan långa och korta vokaler (som är bevarad i t.ex. tjeckiska och slovakiska) försvann och ersattes av kvalitetsskillnader, och den ursprungliga fria ordaccenten (ännu bevarad i t.ex. ryskan) övergick till fast betoning på näst sista stavelsen. Inom formsystemet skedde också förenklingar genom att numerus dualis och tempus imperfektum och aorist försvann. Från 1500-talet och framåt har förändringarna varit betydligt mindre genomgripande.

 

Ordförrådet kom efter kristendomens införande 966 att starkt påverkas av latinet, ofta genom förmedling av tyska och tjeckiska. Tyska har också haft stort inflytande på det ordförråd som hänför sig till den materiella kulturen. På senare tid, inte minst efter kommunismens fall, har alltfler engelska ord inlånats, speciellt inom den ekonomiska och politiska terminologin.

Polska skrivs med det latinska alfabetet, som har anpassats till det polska ljudsystemet med hjälp av diakritiska tecken och kombinationer av bokstäver. Polskan skiljer inte mellan långa och korta vokaler, och ordaccenten ligger normalt på näst sista stavelsen.

E, o och a betecknar öppna ljud, [ɛ], [ɔ] respektive [a]; y betecknar ett ljud mellan i och e (ungefär som i engelskans bit), [ɨ]; u och ó betecknar ett och samma ljud, [u]; i uttalas ungefär som i svenskan utom före annan vokal där det antingen betecknar palatal konsonant eller [j]. Utmärkande för polskan är förekomsten av nasalvokalerna ę och ą ([ɛ̃] respektive [ɔ̃]). Före klusiler och affrikator uttalas de dock som vokal + nasal konsonant (sęp [sɛmp] ’gam’, kąt [kɔnt] ’vinkel’, lęk [lɛŋk] ’fruktan’).

Låt oss utforska möjligheterna!

Kontakta oss och få reda på mer

error: Innehållet är skyddat!